Lagstiftningen

Det är svårt att förstå lagstiftningen runt dagvattenhantering, i själva verket är det fler men de fyra väsentliga lagarna som reglerar dagvatten är, plan och bygglagen (PBL), lagen om allmänna vattentjänster (LAV), miljöbalken (MB) och anläggningslagen (AL). 

Plan och bygglagen (PBL)

PBL reglerar planläggningen av mark, vatten och byggande. PBL ska eftersträva att vatten och markområden används för de syfte som områdena är mest lämpade för, både relaterat till läge (förhållande till sin omgivning), behov (bostäder eller grundvatten och beskaffenhet), exempelvis geohydrologi eller ordnande av avlopp (Boverket 2021). Kommunernas planläggning skall med hänsyn till miljö- och klimataspekter, natur- och kulturvärden samt kommunala och regionala förhållanden främja en ändamålsenlig struktur och långsiktig hushållning av mark och vatten. För dagvatten på kvartersmark är 3 kap § 3 och § 5 samt 4 kap § 12 relevanta, se nedan.

• 3 kap § 3 - Kommunen ska i översiktsplanen redovisa grunddragen i fråga om den avsedda användningen av mark- och vattenområden för hela kommunen. Grunddragen ska framgå av en karta.
• 3 kap § 5 - Av översiktsplanen ska även följande framgå kommunens syn på risken för skador på den byggda miljön som kan följa av översvämning, ras, skred och erosion som är klimatrelaterade samt på hur sådana risker kan minska eller upphöra
• 4 kap § 12 - I en detaljplan får kommunen bestämma skyddsåtgärder för att motverka markförorening, olyckor, översvämning och erosion

Till följd av åtgärder i den nationella klimatanpassningsstrategin (Regeringen 2018) förändrades 3 kap § 5 i PBL för att få tydliga riktlinjer kring hantering av framtida risker kring klimatet i planeringsprocessen, se ovan. Detta är ett steg i rätt riktning och kan bidra till ett större helhetsperspektiv när det kommer till hållbar dagvattenhantering.

Genom planbestämmelser i 4 kap PBL kan följande regleras, som påverkar dagvattenhantering. Hur mark får avsättas för visst ändamål. Var vissa nödvändiga va-anläggningar får placeras (t.ex. anläggning för dagvattenhantering).

• Föreskriva visst byggmaterial med syfte för gestaltning, klimateffektskydd.
• Reglera markytans utformning, höjdläge, vegetation.
• Det tekniska utförandet av bebyggelsen med syfte klimateffektskydd 223.2

Lagen om allmänna vattentjänster (LAV)

Lagen (2006:412) om allmänna vattentjänster, LAV samlar tjänster inom vattenförsörjning och avlopp. LAV innefattar vattentjänster och hur de skall levereras via allmänna VA-anläggningar där det b.l.a. framgår att enbart kommunala anläggningar kan enligt vattentjänstlagen vara allmänna VA-anläggningar. LAV styr även tillhandahållande av vatten för hushållning, avlopp, vattenhantering i större sammanhang med hänsyn till skyddet för människans hälsa eller miljön. Bestämmelser i LAV är grundade i att säkerställa vattenförsörjning, avlopp och se till dagvattenhantering i ett större sammanhang d.v.s. kommunens ansvar för verksamhetsområde för vatten och avlopp, både på allmän platsmark och kvartersmark, figur 10. 

Lagen stödjer även kommunens rätt att ta ut avgift för en fastlagd taxa för kostnader. VA avgiften får inte enligt 30 § LAV överskrida de kostnader som är nödvändiga för att ordna och driva anläggningen. LAV ser endast till ansvaret för urbant dagvatten. De följande tre styckena beskriver: kommunens skyldighet att ordna vattentjänster, krav för ordnandet och driften av en allmän VA-anläggning samt fastighetsägarens skyldighet att betala avgift vid användande av VA-anläggning.

[------------Kvartersmark---------------] [---------------------------------Allmän platsmark--------------------------------]
[--------------------------------------------------Verksamhetsområde----------------------------------------------------------]
 

Figur 10. Dagvatten ser inte några gränser, men marken och ansvaret för vattnet är uppdelad mellan privata och offentliga aktörer. Verksamhetsområdet avser det området som kommun har skyldighet att bidra med vattentjänster såsom dagvattenhantering, avlopp och dricksvatten till. Inom detta område kan det alltså finnas kvartermark och allmän platsmark. 

Kommunens skyldighet att ordna vattentjänster

Med stöd av 6 § i LAV ser kommunens VA-huvudman inom verksamhetsområdet till säkerheten för miljö och människors hälsa (se nedan). Ur ett dagvattenperspektiv täcker denna paragraf enbart avledning, men den talar inte om på vilket sätt vatten skall avledas, vilket öppnar upp för möjlighet till fördröjning. 6 § Om det med hänsyn till skyddet för människors hälsa eller miljön behöver ordnas vattenförsörjning eller avlopp i ett större sammanhang för en viss befintlig eller blivande bebyggelse, skall kommunen

1. bestämma det verksamhetsområde inom vilket vattentjänsten eller vattentjänsterna behöver ordnas, och
2. se till att behovet snarast, och så länge behovet finns kvar, tillgodoses i verksamhetsområdet genom en allmän va- anläggning

Ansvaret för de allmänna vattentjänsterna inom verksamhetsområdet ligger på kommunen och VA-huvudmannen, enligt § 13 ger VA-huvudmannen möjlighet att sätta kravspecifikationer och markanviselser för alternativa metoder för att implementera hållbar dagvattenhantering även på kvartersmark, då det enligt denna paragraf inte måste avledas via brunnar och rör.13 § Huvudmannen skall för den allmänna va-anläggningen ordna

1. ledningar och andra anordningar för vattenförsörjning till eller avlopp från varje förbindelsepunkt,
2. anordningar för bortledande av vatten som inte sker genom en förbindelsepunkt, och
3. de anordningar som i övrigt behövs för att va-anläggningen skall kunna fylla sitt ändamål och tillgodose skäliga anspråk på säkerhet

Ordnandet och driften av en allmän va-anläggning

Genom information gällande jordmån, topografi samt andra platsspecifika intressen, kan dagvatten fördröjas i den utsträckningen det är möjligt, istället för att avledas via rör och brunnar (Svenskt Vatten 2011). Vatten bör anses som en resurs där markförhållanden gör det möjligt att få grundvattenpåfyllning. Öppen dagvattenhantering i urban miljö bidrar med förstärkta estetiska, sociala (White et. al, 2010) och biologiska värden som t.ex. rening beroende på utformningen (Larm, 2000) som i sin tur bidrar till en mer resilient urban miljö då vatten har blivit en begränsad resurs i Sverige (Sparrenbom & Jeppsson, 2022). Vidare beskriver LAV 10 §, att så länge anläggningens huvudsakliga ändamål är förenligt med lagens syfte, så skall den ordnas och drivas så att också andra allmänna intressen som har behov av anläggningen kan tillgodoses (t.ex. rekreation och biologisk mångfald). Detta borde kunna vara förenligt med en öppen dagvattenhantering i form av en damm där flera allmänna intressen blir tillgodosedda.

10 § En allmän va-anläggning skall ordnas och drivas så att den uppfyller de krav som kan ställas med
hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön och med hänsyn till intresset av en god hushållning med
naturresurser

Skyldighet att betala avgifter för allmänna vattentjänster

I vissa kommuner kan man som fastighetsägare få reducerad eller helt slippa att betala taxa för den allmänna dagvattenanläggningen, detta förutsatt att fastighetsägare kan visa på att allt dagvatten omhändertas inom den egna fastighetsgränsen. Annars är det 24 § som gäller.

24 § En fastighetsägare skall betala avgifter för en allmän va- anläggning, om fastigheten

1. finns inom va-anläggningens verksamhetsområde, och
2. med hänsyn till skyddet för människors hälsa eller miljön behöver en vattentjänst och behovet inte kan tillgodoses bättre på annat sätt
   
    

Miljöbalken (MB)

Miljöbalken syftar till en hållbar utveckling, att nuvarande och framtida generationers miljö säkerställs genom lagstiftning som ser till en god och hälsosam miljö. I 1 kap § 1 står det att “En sådan utveckling bygger på insikten att naturen har ett skyddsvärde och att människans rätt att förändra och bruka naturen är förenad med ett ansvar för att förvalta naturen väl.” Eftersom dagvatten enligt miljöbalken benämns enbart som avloppsvatten enligt 9 kap § 2, se nedan, leder detta till problem då “utsläpp”, eller vatten som avleds, eller öppen dagvattenhantering, inom detaljplanerat område, enligt miljöbalken klassas som en miljöfarlig verksamhet enlig kapitel 9 kap § 1, se nedan.
 

9 kap § 2 Dagvatten klassas som avloppsvatten tillsammans med

1. spillvatten eller annan flytande orenlighet,
2. vatten som använts för kylning
3. vatten som som avleds för sådan avvattning av mark inom detaljplan som inte görs för en viss eller vissa fastigheters räkning, eller
4. vatten som avleds för avvattning av begravningsplats.
    

9 kap §1 Med miljöfarlig verksamhet avses
1. utsläpp av avloppsvatten, fasta ämnen eller gas från mark, byggnader eller anläggningar i mark, vattenområden eller grundvatten.
2. användning av mark byggnader eller anläggningar på ett sätt som kan medföra olägenhet för människors hälsa eller miljö genom annat utsläpp än som avses i 1 eller genom förorening av mark, luft, vattenområden eller grundvatten.

Att dagvatten klassificeras som avloppsvatten och miljöfarlig verksamhet komplicerar och begränsar möjligheterna att använda dagvatten som en resurs. Det finns också möjlighet att främja fördröjning av dagvatten på kvartersmark med hjälp av MB. Enligt denna paragraf skall man bedöma vad som anses vara en olägenhet för människors hälsa med koppling till dagvatten. Detta kan enligt 9 kap § 3 vara;

• Risk för brist på dricksvatten
• Risk för förorenat dricksvatten.
• Risk för lukt.
• Översvämning leder till mögelskadade hus.  

Anläggningslagen (1973:1149) (AL)

Anläggningslagen ligger som grund för tillämpning av gemensamhetsanläggningar där olika fastighetsägare samverkar. Med tillämpning av AL kan en anläggning som gynnar två eller flera fastigheter, för deltagande över tid, inrättas av kommun via plan- och områdesbestämmelser tillsammans med fastighetsägare och skapa gemensamma anläggningar.

1 § Enligt denna lag kan inrättas anläggning som är gemensam för flera fastigheter och som tillgodoser ändamål av stadigvarande betydelse för dem (gemensamhetsanläggning). Fråga om gemensamhetsanläggning prövas vid förrättning Anläggningen får inte se till en individuell fastighetsägares behov och intresse, utan till allas behov som har rätt till den gemensamma anläggningen. Då behovet av åtgärder för att anpassa fastigheter till klimatförändringar ökat, kan AL genom gemensamhetsanläggningar säkerställa hållbar  dagvattenhantering på kvartersmark (Vesterlins 2020). För att möjliggöra, förenkla och öka tillämpningen av gemensamhetsanläggningar för flera fastighetsägare, krävs mer information och kunskapsspridning. Viktigt med rätt kompetens på rätt plats och personer med rätt kunskap, se 4 § nedan, för att anläggningen skall fungera över tid, men också ett helhetsperspektiv för hur det påverkar området. Detta kan i sin förlängning öka fördröjning, minska framtida risker och samtidigt utveckla en resilient urban miljö (Vesterlins 2020).
 

4 § Anläggningsförrättning handläggs av lantmäterimyndighet. Om det är lämpligt, får lantmäterimyndigheten förordna särskild förrättningsman. Denne skall äga den kunskap och erfarenhet som uppdraget kräver och även i övrigt vara lämplig till detta. Vad som i denna lag föreskrivs om lantmäterimyndighet gäller i tillämpliga delar sådan särskild förrättningsman.
 

Lag (1995:1405). Det finns ett antal villkor för att få inrätta en gemensamhetsanläggning beskriva i anläggningslagen där det framgår b.l.a. att:
5 § Gemensamhetsanläggning får ej inrättas för annan fastighet än sådan för vilken det är av väsentlig betydelse att ha del i anläggningen.
6 § Gemensamhetsanläggning får inrättas endast om fördelarna av ekonomisk eller annan art av anläggningen överväger de kostnader och olägenheter som anläggningen medför. Gemensamhetsanläggning får icke inrättas för byggnad eller annan anläggning som ej hör till fastighet, om ökad kostnad eller annan olägenhet av betydelse därigenom kan komma att uppstå för annan deltagare i gemensamhetsanläggningen.
 

Detta medför en möjlighet att visa på den mängd vatten som omhändertas antingen via fördröjning, infiltration eller på annat sätt förvaltas som resurs som kan bidra till ekonomiska fördelar och ökade biologiska, estetiska, sociala värden. Detta förutsatt att gemensamhetsanläggningen kan påvisas via en kalkyl vara samhällsekonomiskt försvarbar, att den svarar på de kriterier av nytta som delägande fastigheter är eniga om, endast då får den anläggas (Vesterlins 2020). Som t.ex. i Södra Sverige där det råder hög evapotranspiration under sommaren och låg grundvattenbildning, kan en gemensamhetsanläggning för skyfall eller nederbörd säkerställa flera behov (Sparrenbom & Jeppsson, 2022).

• 6 a § Bestämmelserna i 5 och 6 §§ ska inte tillämpas om det i en detaljplan har meddelats bestämmelser om en gemensamhetsanläggning och anläggningsbeslut meddelas under detaljplanens genomförandetid. Lag (2010:1005).
• 7 § Gemensamhetsanläggning får ej inrättas, om ägarna av de fastigheter som skall deltaga i anläggningen och hyresgästerna i sådana fastigheter mera allmänt motsätter sig åtgärden och har beaktansvärda skäl för det.

Vid denna prövning skall främst deras mening beaktas som har störst nytta av anläggningen. Hyresgästerna företräds av den eller de organisationer av hyresgäster som har avtal om förhandlingsordning för berörda fastigheter eller, om förhandlingsordning inte gäller, riksorganisation av hyresgäster eller förening, som är ansluten till sådan organisation och inom vars verksamhetsområde fastigheterna är belägna (hyresgästorganisation).

Notera: Ovanstående innehåll är hämtat från Soda2!